I en sevärd intervju av Charlie Rose får vi höra den amerikanska försvarsministern Chuck Hagels syn på vad han ser som några av de största säkerhetspolitiska utmaningarna för USA de närmaste åren.
Hagel inleder med att understryka att vi idag lever i en mycket komplicerad värld där en väv olika intressen och olika hotbilder tillsammans verkar på ett sätt vi inte sett tidigare i historien. Hagel menar framförallt att USA:s världsledande position som ekonomisk, militär och politisk supermakt sedan andra världskriget länge tagits för given. Men hotbilder förändras hela tiden och kräver anpassning med inte bara spjutspetsteknologi utan likväl med övning av de mest lämpade människorna.
Försvarsministern är förvånansvärt är ärlig om hur allvarligt han ser på ökade hot som Rysslands aggressivitet i Ukraina och militära upprustning, Ebola, ISIS framgångar, finansiell krigföring och cyberattacker.
Hagel talar bland annat om nya typer asymmetriska hot som tex ISIS utgör. Ett nätverk som är superorganiserat och som utnyttjar alla medel för att nå sina mål. Allt från klassiska medel som hot och brutalt våld till det senaste inom social media och informationsteknologi. Detta hot, menar Hagel kan inte mötas med bara våld och militära medel utan kräver samarbete med andra länder som har en politisk vilja att möta dessa själva med kunskap och information.
En annan aspekt Hagel pekar på som gör att dagens hotbild är mycket mer svår att hantera är förmågan till cyberattacker. Många tänker inte på att dagens högteknologiska samhälle gör infrastruktur för tex elförsörjning mycket sårbar när allt i princip kan kommas åt via Internet från en dator. Slås viktiga samhällsfunktioner ut via cyberattacker från hackerarméer från olika stater eller enskilda organisationer/grupper, kan det vara minst lika skadligt som direkt våld från en militär styrka tex.
Det är samtidigt tydligt att Hagel inte vill säga så mycket om det ökade militära fokuset på Sydostasien. Hagel säger rent av att anledningen till att man flyttar huvuddelen av sina flottstyrkor till Sydostasien "inte handlar om att hålla Kina i schack". Detta är förstås inte korrekt utan handlar om diplomatiskt finlir och försök att inte spä på den militära upptrappning och maktkamp som redan är tydlig mellan USA och Kina.
Att USA:s flyttade fokus till Sydostasien i allra högst grad handlar om att visa musklerna mot Kina och samtidigt skydda amerikanska allierade som Japan och Thailand har bland annat en av amerikanska Stillahavsflottans högsta chefer gjort klart.
Business insider skrev igår hur Kina bygger upp sina kärnvapenarsenal och 2013 uppskattades ha 50 till 75 interkontinental ballistiska robotar kapabla att bära kärnvapenstridsspetsar (ICMB:s). Inom 15 år räknar US China Economic and Security Review Commisison med att Kina har 100 ICBM:s.
Andra militära förmågor Kina utvecklar och kommit långt med är inom rymdprogrammet. Kina väntas ha kapaciteten att skjuta ner amerikanska satelliter varhelst de befinner i jordens omloppsbana inom 5 till 10 år. Satelliterna som idag är centrala för USA:s försvarsförmåga.
Vi har tidigare skrivit om hur Kina byggt ut sin flotta av bland annat ubåtar som redan idag är kapabla att sänka amerikanska hangarfartyg.
Samtidigt som Kina ökar sina försvarsanslag varje år och USA ser ut att fortsätta att skära i sin försvarsbudget är gapet mellan ländernas kapacitet idag givetvis enormt på de flesta fronter. Frågan är hur många år Kina kan fortsätta att gräva ur statskassan med tydliga tecken på att Kinas ekonomi saktar in just nu.
Det är möjligt att försvarsbudgeten i Kina kommer prioriteras av den kinesiska ledningen lång tid framöver (flera årtionden) medan ett liknande ekonomiskt och politiskt utrymme för USA är svårt att se för tillfället.
Se Chuck Hagels intervju - kan med fördel ses som nyttigt fredagsgodis.
Olja för blåbär
Visar inlägg med etikett ISIS. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ISIS. Visa alla inlägg
2014-06-18
Irak kokar och oljepriset stiger
Irak är en krutdurk sedan länge och det är knappast förvånande att landet får starka rebellgrupper som hotar en svag regim i Bagdad som inte längre har USA:s militära skydd utan får förlita sig på USA -tränade irakiska soldater som redan är krigströtta.
Samtidigt slår Iran på stora trumman och Irans president Hassan Rohani meddelade idag att landet kan komma att skicka trupper till Irak. Men Iran skickade 2000 "avancerade trupper" till Irak redan i förra förra veckan enligt The Guardian. Iran ska stödja den irakiska regimen som helt håller på att tappa kontrollen över landet i takt med att gruppen som kallar sig Islamic State of Iraq and al Sham (ISIS), som betyder "Den Islamiska Staten Irak och större Syrien".
Länder som Iran, Saudiarabien och USA fruktar säkert en dominoeffekt där ISIS eller liknande grupper sprider sig till just Iran och (mardrömsscenariot för världsekonomin) till Saudiarabien.
Wall Street Journal rapporterar (för icke prenumerant läs hela citatet via Econbrowser) att namnet ISIS är passande då gruppen som har sitt ursprung i ett område man kontrollerar i Syrien eftersträvar att skapa en fundamentalistisk islamisk stat som omfattar den Syriska kustremsan mot Medelhavet, till centrala Irak.
För några år sedan lovade den Irakiska regimen att landet skulle bli världens största oljeproducent 2017 och producera 12 miljoner fat olja per dag. IEA följde 2012 upp detta med att i sin årliga energirapport World Energy Outlook fokusera på Irak. IEA drog slutsatsen att 12 miljoner fat till 2017 var orealistiskt men i sitt bästa scenario skulle Irak uppnå 5 miljoner fat per dag 2015 och 8 miljoner fat per dag 2035. Detta är trots allt en rejäl ökning från Iraks genomsnittliga produktion 2013 på ca 3 miljoner fat per dag men långt från 12 miljoner fat per dag 2017!
Den viktigaste slutsatsen IEA drog 2012 var dock att Irak enligt organisationens prognos för 2011-2035
ska stå för 40 % av världens oljetillväxt eller med andra ord vara den enskilt viktigaste oljeproducenten som håller tillbaka nedgången i världens konventionella oljeproduktion.
Flera börjar nu ifrågasätta om Iraks oljeproduktion ens kommer komma nära sin löften och om IEA:s prognoser därmed även missar rejält. Framförallt börjar ekonomer som James Hamilton oroa sig för nya oljechocker. 10 av 11 av USA:s senaste recessioner har trots allt föregåtts av kraftigt stigande oljepriser.
Världsmarknadspriset Brent Crude är i skrivande stund uppe i 113 dollar fat medan det nordamerikanska oljepriset WTI ligger på 106 dollar per fat.
En skribent vid Wall Street Journal betonar att även om USA:s minskat sitt beroende av oljeimporter från Mellanöstern de senaste åren tack vare en trefaldig ökning av landets oljeproduktion 2006-2013, ska den senaste utvecklingen i Irak läggas samman med övriga produktionsbortfall på oljemarknaden.
Med konflikten i Syrien och Libyen försvann cirka 2 miljoner fat i produktion. Skulle Iraks oljeproduktion försvinna helt försvinner 3 miljoner fat till. James Hamilton skriver i ett läsvärd inlägg på sin blogg att om Iraks oljeproduktion försvinner helt når vi sannolikt ett oljepris på över 150 dollar per fat.
Det tål att påminna sig om att innan finanskrisen bröt ut på allvar hösten 2008 nådde oljepriset rekordhöga 147 dollar per fat (juli 2008). Samtidigt har amerikanerna åtminstone börjat vänja sig vid bränslesnålare bilar och är inte lika sårbara som man var för höga bränslepriser 2008.
Även om priset vid pumpen skiljer sig markant mellan länder hämmas all konsumtionen av högre oljepriser som spiller över på nästan alla produkter och tjänster i ekonomin. Priserna på varor och tjänster stiger när ett högre oljepris gör transporter och tillverkningen dyrare som i sin tur minskar konsumtionen.
"Återhämtningen" av ekonomin sedan 2008 har framförallt kunnat ske genom att pumpa in krediter i ekonomin i form av stödköp av statspapper för att stimulera ökad konsumtion genom att möjliggöra ökad kreditgivning från banker. Dessa lån från framtiden har dock framförallt hamnat på finansmarknaderna och inte skapad någon verklig tillväxt i ekonomin. Ökad tillväxt med minskad/dyrare energitillgång är en omöjlighet långsiktigt.
Att blicka framåt handlar istället om att anpassa sig till en ny verklighet där vi lämnar fossilekonomin bakom oss och bygger en ekonomi som fokuserar på lokala och regionala förhållanden.
Läs gärna Hamiltons eminenta inlägg och fundera själva.
Länder som Iran, Saudiarabien och USA fruktar säkert en dominoeffekt där ISIS eller liknande grupper sprider sig till just Iran och (mardrömsscenariot för världsekonomin) till Saudiarabien.
Wall Street Journal rapporterar (för icke prenumerant läs hela citatet via Econbrowser) att namnet ISIS är passande då gruppen som har sitt ursprung i ett område man kontrollerar i Syrien eftersträvar att skapa en fundamentalistisk islamisk stat som omfattar den Syriska kustremsan mot Medelhavet, till centrala Irak.
Den viktigaste slutsatsen IEA drog 2012 var dock att Irak enligt organisationens prognos för 2011-2035
ska stå för 40 % av världens oljetillväxt eller med andra ord vara den enskilt viktigaste oljeproducenten som håller tillbaka nedgången i världens konventionella oljeproduktion.
Flera börjar nu ifrågasätta om Iraks oljeproduktion ens kommer komma nära sin löften och om IEA:s prognoser därmed även missar rejält. Framförallt börjar ekonomer som James Hamilton oroa sig för nya oljechocker. 10 av 11 av USA:s senaste recessioner har trots allt föregåtts av kraftigt stigande oljepriser.
Källa graf: James Hamilton blog Econbrowser
Världsmarknadspriset Brent Crude är i skrivande stund uppe i 113 dollar fat medan det nordamerikanska oljepriset WTI ligger på 106 dollar per fat.
En skribent vid Wall Street Journal betonar att även om USA:s minskat sitt beroende av oljeimporter från Mellanöstern de senaste åren tack vare en trefaldig ökning av landets oljeproduktion 2006-2013, ska den senaste utvecklingen i Irak läggas samman med övriga produktionsbortfall på oljemarknaden.
Med konflikten i Syrien och Libyen försvann cirka 2 miljoner fat i produktion. Skulle Iraks oljeproduktion försvinna helt försvinner 3 miljoner fat till. James Hamilton skriver i ett läsvärd inlägg på sin blogg att om Iraks oljeproduktion försvinner helt når vi sannolikt ett oljepris på över 150 dollar per fat.
Det tål att påminna sig om att innan finanskrisen bröt ut på allvar hösten 2008 nådde oljepriset rekordhöga 147 dollar per fat (juli 2008). Samtidigt har amerikanerna åtminstone börjat vänja sig vid bränslesnålare bilar och är inte lika sårbara som man var för höga bränslepriser 2008.
Även om priset vid pumpen skiljer sig markant mellan länder hämmas all konsumtionen av högre oljepriser som spiller över på nästan alla produkter och tjänster i ekonomin. Priserna på varor och tjänster stiger när ett högre oljepris gör transporter och tillverkningen dyrare som i sin tur minskar konsumtionen.
"Återhämtningen" av ekonomin sedan 2008 har framförallt kunnat ske genom att pumpa in krediter i ekonomin i form av stödköp av statspapper för att stimulera ökad konsumtion genom att möjliggöra ökad kreditgivning från banker. Dessa lån från framtiden har dock framförallt hamnat på finansmarknaderna och inte skapad någon verklig tillväxt i ekonomin. Ökad tillväxt med minskad/dyrare energitillgång är en omöjlighet långsiktigt.
Att blicka framåt handlar istället om att anpassa sig till en ny verklighet där vi lämnar fossilekonomin bakom oss och bygger en ekonomi som fokuserar på lokala och regionala förhållanden.
Läs gärna Hamiltons eminenta inlägg och fundera själva.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)