2017-02-18

Coal (cool) me down Trump!

Donald Trump fortsätter att ta beslut som om de togs i en annan värld. Kanske presidenten egentligen tror han verkar i ett parallellt universum och basar över en planet där allt är upp och ner, där det inte finns klimatförändringar eller resursbegränsningar?

Så vad har karln då nu hittat på ? Senaste frågatecknet i Trumps bubbelvärld är den totala okunskapen om att 60-70 % av människokroppen består av RENT vatten och att jordens yta till cirka 71 % består av H2O. Det fick förstås de flesta amerikaner lära sig som 9-åringar i skolan (förhoppningsvis?) men om man är från en annan planet...

Detta är hur som helst den första slutsatsen man kan dra av Trump-administrationens senaste märkliga penndrag där presidenten i torsdags signerade Resolution 38 som innebär att:

Kolindustrin inte längre behöver ha koll på vattenkvalitén vid gruvområden eller återställa strömmar eller vattendrag efter det att gruvverksamheten är avslutad. Det blir därför i praktiken mer eller mindre fritt fram att dumpa föroreningar från kolkraftverk som kan skada grundvattentäkter och andra vattendrag i USA. 

Innehållet och konsekvenserna av Resolution 38  har bland annat analyserats i läsvärda artiklar av UPI och Bloomberg.

Men det spelar mindre roll för Trump som alltså riktar sig till kolgrävare och kolindsutrin, en industri som på grund av stigande energikostnader och fallande lönsamhet nu utlovas en lysande framtid av presidenten. Kolinudstrins huvudvärk med växande konkurrens av solenergi-lösningar, kan ju lätt trollas bort bara regelverk som skyddar rent vatten och naturområden röjs ur vägen...

Beslutet innebär hur som helst att regelverk som skapades under Obama-adminstrationen och idag bland annat skyddar vattenområden längs en sträcka på över 960 mil och omfattar ett område på 52 000 hektar i det område som kallas Appalachia, tas bort. Detta är ett område i östra delen av USA som länge dragits med ekonomiska problem och hög arbetslöshet men som ännu sitter på stora naturresurser, i synnerhet kol.

All will soon be well in Appalachia! (region i östra USA)

Men vi bör sluta förfäras över farorna med den dräpande kortsiktighet och egoistiska planering som uppenbarligen präglar Trump-administrations politiska beslut och som fortsätter att genomföras med till synes kirurgisk precison. Det är dags att stanna upp och fundera lite över hur det överhuvudtaget är möjligt att dessa förändringar kan ske så obehindrat. Varför visar opionsundersökningar att Trump ännu har ett ungefär lika starkt stöd som när han vann presidentvalet?

Svaret är att Trump inte behöver massmedia på sin sida längre. Trump behöver bara behålla stödet hos sin väljargrupp och detta sköts skickligt och manipulativt genom kanaler som Twitter, youtube, Facebook och allehanda forum där politiskt likatänkande Trump-grupper utbyter idéer med varandra utan att någonsin ifrågasättas eller snarare erbjudas alternativa tankar. Logiska resonemang, kritiskt tänkade och fakta stöts bort som vore det en farlig sjukdom.

Men problemet slutar inte där. Endast 36 % av amerikanerna har ett pass. En majoritet av amerikanerna lämnar alltså inte landet och kan därför svårligen vidga sina vyer utan blir istället fast i en liten bubbla som präglas av de få nyheter som fås genom smala åsiktskorridorer i sociala medier och via likasinnade vänner och bekanta i umgängeskretsen.  

Utecklingen och användningen av sociala medier har exploderat sedan Barrack Obama vann valet för bara fyra år sedan vilket gör att en jämförelse med Trumps valrörsle inte ens är möjlig. Under åren 2012-2016 har digitaliseringen och automatiseringen inom tillverkningsindustrin i USA fortsatt i en aldrig tidigare skådad takt.

Frustrationen och oron för framtiden bland framförallt arbetslösa, outbildade amerikaner utanför delstaternas mega-metropoler har vuxit till en stark rädsla om att förlora det som ännu finns kvar.  

Det lilla kitt som håller samman de många tusen små- och medelstora städer och samhällen som finns utspridda över hela USA håller sakta men säkert på att vittra sönder.  Samhällen splittras när de som klarar omställningen flyttar eller isolerar sig i stängda områden medan andra samhällsgrupper blir bidragsberoende eller rent av hamnar på gatan eller i missbruk av olika former. Något tillspetsat givetvis då det kan se olika ut på olika håll i USA men det är den känslan många amerikaner bär på och den verklighet som många redan lever i.  

Samtidigt får de väljargrupper som just drabbats hårdats av samhällsomvandlingen höra hur länder som Kina går framåt och alltmer tar över USA:s ledande roll på många områden så som inom energi- och transportområdet och sakta men säkert närmar sig USA på det militära området. Detta stärker rädslan och oförståendet inför en värld som på många sätt vänder upp och ner på den verklighetsbild många amerikaner tagit för given så länge.

I detta till synes begynnande kaos kliver en udda figur fram i form av Donald Trump som ifrågasätter hela den rådande poltiska ordning som inte kunnat vända denna utveckling, särskilt den omvälvande utveckling som skett på den amerikanska landsbygden och i de fattiga förorterna till storstäderna. Fabriker och gruvor har lagts ner eller flyttats utomlands. Detta medan samhällsservice stegvis försämrats eller försvunnit i många förorter och på landsbygden och bytts ut mot en organiserad brottslighet och/eller där utökat gängens territoriella kontroll över kvarteren.

Centralt för att Donald Trump ska behålla sitt väjarstöd är därför att uppfylla sina vallöften vilket den nya administrationen nu gör på punkt efter punkt i en hög takt. Vi har tidigare tex skrivit om hur Trump-administrationen drar in stödet till klimatforskning och lagt fram en fossilfokuserad energiplan som sätter USA:s fossilindustri i första rummet.

Men för att Trumps politik ska fungera måste syndabockar skapas både inom landet och utanför USA:s gränser. Med historien som riktmärke finns det flera tydliga paralleller mellan Trump-administrationens tillvägagångssättt och den som användes under 1930-talets Tyskland där Hitler successivt sorterade bort sina moståndare och all form av offentligt eller organiserat oliktänkade samtidigt som människors rädsla för framtiden omvandlades till samhörighet och hopp.

1930-talets Tyskland och dagens USA är förstås väldigt annorlunda, fundamentalt ligger skillnaden i att tyska ekonomin mer eller mindre krossats under 1920-talet och att den tyska befolkningen inte vara lika politiskt, religiöst och etniska mångfacetterad som den är i dagens USA. I 1930-talets Tyskland var det därför lättare att skapa enighet kring en ledare och peka ut miniroteter som syndabockar då dessa grupper ändå inte kunde bjuda något organiserat motstånd.

Men likheterna ligger i hur snabbt ett etablerat politiskt och demokratiskt system kan börja ifrågasättas och därmed monteras ner. Risken är att löften om förändring som infrias bereder vägen för fler förändringar som människor först i efterhand börjar ifrågasätta, när skadan redan är skedd.

Många vill förstås även här påtala att USA:s har ett starkt rättssytem, en oberoende Högsta domstol och skickliga mediehus som gör att ingen president sitter säkert. Detta äterstår att se men det vore naiivt att ta det för givet. Trump bryter sin egen mark och struntar blankt i vad som stod där förut.  

När det blir så hett om öronen att Trump-adminstrationens projiseriade verklighetsbild börjar svaja inom landet kan Trump-administrationen dra upp andra ess ur rockärmen och peka ut och ifrågasätta tex "framgångssagan Kina" och "skurken" Iran som båda blivit tacksamma offer för de stereotyper man vill skapa.

Det är i denna kontext vi måste förstå Trumps framfart om vi på allvar ska kunna påverka de miljontals amerikanska medborgare som ännu stöder Trump men som befinner sig ett politiskt ingemansland och är fastlåsta i psykologiska spärrar, barriärer som de inte kan ta sig över utan hjälp från andra som står utanför boxen.

Men med en dåres envishet vill vi ändå hävda att det ännu finns hopp för ett öppet amerika och med det en levande landsbygd. Men räkna inte med att traditionella mediala kanaler och metoder eller rättsväsendet ska leda vägen för den nödvändiga omställning som landet kommer behöva göra de närmaste åren.

Naturen har börjat skicka fakturorna och betalningarna kan inte längre skjutas på framtiden oavsett hur röd Trump och andra blir i ansiktet när resursbegränsningar och klimatförändringar smärtsamt göra sig påminda. I ett sådant läge kan det vara vettigt att skydda landets otvetydigt mest värdefulla resurs vid sidan om folket, nämligen tillgången till rent vatten.

2017-02-16

"Nu börjar naturen skicka fakturorna" -Föredrag av Rockström, World Economic Forum

För precis en vecka sedan skrev vi ett inlägg om värdet av att förstå exponentiell utveckling. Hur vi bara kan förstå och hantera utmaningarna i form av klimatförändringar, utarmningen av planetens ändliga resurser och kollapsen av livsviktiga ekosystem när vi förstår att inget kan växa i oändlighet.

En av bloggens mest inbitna läsare tipsar om ett helt nytt föredrag som precis hölls vid World Economic Forum av Johan Rockström. En presentation som på ett ovanligt pedagogiskt och inspirerande sätt visar på hur allvarligt läget för planten är men framförallt varför och hur vi människor kan och måste vända utvecklingen de närmaste årtionden. Eller som Rockström uttrycker det:

"De närmaste 50 åren, avgör de närmaste 10 000 åren för planeten".

Johan Rockström är en efterfrågad internationell talare och har utsetts till Sveriges miljömäktigaste person ett antal gånger och är huvudgrundare av såväl Stockholm Resilience Center och Stockholm Environment Instiute. Idag är Rockström chef för Stockholm Resilience Center och en av världens ledande klimatforskare eller snarare "planetforskare"- med helhetsgrepp om människans inverkan på planetens olika livsuppbärande system.

Det finns otaliga citat att diskutera och olika perspektiv att fördjupa sig i men det kommer vi få anledning att återkomma till i senare inlägg. Så länge rekommenderas starkt att se den endast 21 minuter korta men mycket innehållsrika presentationen "Beyond the Anthroposcene".  

2017-02-13

Agenda: "Men maten är ju slut på 10 dagar, vad ska vi äta sen?"

Igår sändes ett sevärt inslag i Svt:s Agenda där Sveriges krisberedskap, särskilt livsmedelsförsörjningen, granskas. Under inslaget ställs en hel del relevanta frågor till Anders Ygeman om hur situationen ser ut idag och vilka planer regeringen har på att öka krisberedskap i landet.

Vi har otaliga gånger i olika inlägg här på bloggen och bland annat i en debattartikel i Dagens Samhälle påpekat att Sveriges krisberedskap är under all kritik och att Sveige borde dra lärdom och hämta inspiration från såväl Norge och Finland som har ett helt annat förhållningssätt till landets livmsmedelförsörjning och krisberedskap. Vi analyserar även Sveriges krisberedskap ingående i vår bok Olja för Blåbär-Energi, Makt och Hållbarhet.

I vårt grannland Finland finns tex beredskapslager för livsmedel (och sannolikt mycket annat) för att räcka till hela befolkningen i hela 6 månader. I Norge ligger den största beredskapen i den landsbygd som till stora delar är självförsörjande på mat genom småskalig odling vilket innebär att den norska befolkningen kan luta sig mot en relativt god nationell självförsörjning på mat.

Eftersom det inte är politiskt sannolikt eller särskilt energieffektivt att bygga upp stora beredskapslager av livsmedel i Sverige på kort tid vore det mer lämpligt att som i Finland stödja lokal ekologisk matproduktion som alltså är möjligt även under rådande EU-regler som vi skrivit om tidigare.

Stora centrala beredskapslager kräver trots allt även beredskapslager av diesel/bensin för de gods- och personstransporter som idag i praktiken distribuerar alla vår livsmedel ut i landet men som är helt beroende av konstant import av färdiga bränslen eller råolja till Sverige. Något som vi i ett inlägg för en vecka sedan påpekade, helt saknas i Sverige.

Här kan man tänka sig att regeringen ser till att ha avtal med svenska bönder om att extra bränslelager för försvarsmakten och för användning till transporter och jordbruksmaskiner i händelse av en bränslekris. Att regeringen för en vecka sedan gick ut med en handlingsplan om ett tillskott på 1 miljard kronor fram till 2019, för att öka den svenska livsmedelsprouktionen är ett fall framåt. Men flera frågor väcks redan vilken verkan denna handlingsplan kommer få. I regeringens pressmeddelande om handlingsplanen står det tex: 

"Handlingsplanen innehåller ett 40-tal åtgärder för att bland annat öka den svenska livsmedelsproduktionen, livsmedelsexporten och lönsamheten i branschen."

Hur ska den nationella livsmedelsförsörjningen kunna öka om exporten av svenska livsmedel samtdigt ska öka? Och är lönsamhet nödvändigt även för lagerhållningen av tex spannmål, bränslen och andra lagervaror för krisberedskap, bör det inte betraktas som en försäkring?

Sverige behöver samtidigt jobba på många fronter för att bygga upp medvetandet om varje hushålls ansvar att ha vatten, livsmedel och värmeförsörjning i hushållet eller i närheten för att klara minst 72-timmar. Men kanske denna beredskap precis som rekommendationerna i tex Tyskland, bör sträcka sig till minst 10 dygn där medborgare även uppmanas ha extra kontanter hemma och har möjligheten att tillaga maten...

Användningen av kontanter som för övrigt är betydligt vanligare i centrala Europa jämfört med Svierge...

I slutet av inslaget intervjuas alltså inrikesminister Anders Ygeman av Agendas Anna Hedenmo om Sveriges krisberedskap.  Nedan har vi plockat ut några citat ur det samtalet som kan vara värt att fundera kring.

Hedenmo/Agenda: "Ni har en plan på att bygga upp igen en slags beredskapsorganisation, när behövs den, när finns den?"

Ygeman: "Vi har nog inte tillräckligt bra analyser för ett visst datum. men steg för steg skärper vi den och redan idag så har vi en bra organisation för dem...?"

Hedenmo/Agenda: "Men handlar det om åratal?" 

Ygeman: "Det kommer ta år att bygga upp det här, absolut".
Hedenmo/Agenda: "Hur lång då, åratal? Ungefär, 10 år?" 

Ygeman: "Det är för tidigt att säga exakt hur långt det kommer ta, men det kommer absolut ta år, det har tagit ett antal år att riva ner den här beredskapen och kommer ta ett antal år att bygga upp den igen". 

Hedenmo/Agenda: "Men allvarligt talat då kanske man har anledning att bygga upp ett eget förråd då? Med tanke på det du säger om vår omvärld".

Ygeman: "Medborgarna måste klara åtminstone 72-timmar på egen hand och där måste vi bli duktigare på att informera om det ansvaret".

Hedenmo/Agenda: "Men 72-timmar är inte en så lång stund?"

Ygeman: "Nej, men det gäller att du har vatten hemma, att du klarar energibortfall så att du kan värma ditt hus om du bor i hus, att du klarar dina övriga behov".

Hedenmo/Agenda: "Men maten tar ju slut på 10 dagar, vad ska vi äta sen?"  

Ygeman: "Ja, men det är ju om vi är helt avskurna från omvärlden och den situationen.."

Hedenmo: "Det ser ut på dig som du inte tror det kan hända"

Ygeman (nu plötsligt allvarlig i ansiktet igen): Allt kan hända, man måste ha den mentala förberedelsen för att allt kan hända men det är absolut inte det troligaste alternativet utan dem analyser och scenarier vi jobbar med är betydligt närmare än så"  

Så kära läsare har du den "mentala förberedelsen för att allt kan hända?" och har du omsatt denna insikt i praktiken genom att ha någon form av beredskap? Hur länge klarar ditt/ert hushåll sig utan tillgång till vatten, värme och mat vid tex ett längre strömavbrott där affären inte längre kan nås eller hyllorna står tomma (eller kassapparaterna inte kan ta emot betalningar pga strömabrottet...)?  

Ingen ko på isen än men tål att fundera på! Tänk på att det är att betrakta som en investering och försäkring och inte är mat som ni ändå inte äter upp utan byter ut med jämna mellanrum (måste ju göras för att hållas fräsch/inom hållbarhet) och bara handlar om att ha ett extra lager hemma. Inga konstigheter alls egentligen, ansågs vara sunt förnuft för inte så länge sedan. Kan även var skönt att inte behöva åka och handla så ofta utan bara gå till det lilla lagret och välja ut något gott... 

Se gärna Agenda-inslaget nedan, börjar 12.50 in i programmet och pågår cirka 10 minuter.  

Klicka på bilden ovan eller här för att komma till Agenda-inslaget

2017-02-09

Värdet av att förstå exponentiell tillväxt

"Människans största tillkortakommande är hennes oförmåga att förstå exponentialfunktionen"
-Albert Bartlett

Citatet som säkert många känner igen är hämtat från det sedan många år virala föredraget av den numera bortgångna fysikprofessorn Albert Bartlett. En person som i årtionden kämpat med enorm energi för att förklara just exponentiell tillväxt på ett pedagogiskt och inspirerande sätt. Bartlett som under mer än ett tusen föredrag förklarat varför det är så viktigt att förstå exponential funktionen. Det enkla svarat på varför det är så viktigt att förstå exponentiell tillväxt är för att människan på så många områden bedriver exponentiella experiement, utan att förstå inte bara varför de är hållbara i längden men minst lika viktigt: varför de kan få ett så snabbt slut.

Inom matematiken och andra naturvetenskapliga områden har man under århundranden klurat på olika teorier för hur vi kan förklara naturens utveckling men även hur och varför en människa gör som den gör. Till en början har många teorier handlat om att förklara linjära samband men i själva verket består naturen av oändligt mer komplexa samband som vi inte kan förstå för att vi så ofta betraktar skeenden under kort tid och var för sig.

Men inom den moderna matematiken har man nu kommit så pass långt att man börjar se hur dessa komplexa samband sammanstrålar i det som kallas kaosteori. Andra besläktade matematiska teorier är tröskeleffekten (just det, härifrån klimatforskarna hämtat det begreppet) och fjärilseffekten (eng. butterfly effect). Gemensamt för dessa matematiska teorier är att de är svåra att förstå/uppfatta i början just för att de precis som exponentiell utveckling först inte märks av, vare sig i experiement eller med blotta ögat.

Vill man förstå resursproblematiken (Peak Oil, Peak kol, peak gas, peak Fosfor osv), klimatförändringarna och inte minst den nu accelerande utvecklingen av artificiell intelliegens måste man förstå exponentiell utveckling.

En bra start för att sätta sig in i detta är att se BBC-dokumentären High Anxieties- The Mathematics of Chaos. Dokumentären som är från 2008 känns mer aktuell än någonsin och förklarar på ett pedagogiskt sätt inte bara kaosteorin och exponentiell utveckling genom exempel från klimatförändringarna, utan belyser även psykologin som gör att många människor till en början har svårt att till sig denna viktiga kunskap.

Glädjande nog finns det ännu hopp för att vända vårt fossila energiberoende vilket bland annat är tydligt inom utveckling av solenergi. Förhoppningsvis kan detta dämpa den negativa utvecklingen av klimatförändringarna och bidra till att bryta det fossila energiberoendet. Ett bra ledord att gå efter även när det kan kännas hopplöst eller svårt är Pär Holmgrens boktitel: Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt!

BBC-dokumentären har bland annat nyligen visats på Axess TV men går alltså att se på tuben nedan:

2017-02-06

Olika perspektiv på Sveriges oljeberoende

Vi har i en rad olika inlägg beskrivit Sveriges oljeberoende och fördjupat oss i detta i vår bok Olja för Blåbär-Energi, Makt och Hållbarhet ur en rad aspekter. Från oljeberoendet för transporterna inom landet, jordbruket och matproduktionen, till varifrån vi får oljan och hur framtiden för dessa oljeleverantörer kan tänkas utvecklas i takt med produktionen i länder som Norge, Danmark och Ryssland mfl minskar.

Återigen återkommer vi till detta med anledning av att bloggrannen Cornucopia?/Lars Wilderäng i två inlägg belyst Sveriges oljeimport från Ryssland och mycket riktigt konstaterat att svenska bensinbolag/oljebolag i Sverige exporterar över hälften av den olja som importeras i form av färdiga bränslen såsom bensin, diesel och eldningsoljor som går på export till andra länder. För oss som följer oljemarknaden och frekvent läser tex Svenska Petroelum och Biodrivmedels Instiutetets årliga energirapport Branschfakta är det här förtås inget nytt under solen men de flesta svenska journalister verkar ha dålig koll på detta och därför kommit att dra en rad märkliga slutsatser.

Vad de flesta tycks ha missat är att Sverige saknar råolje- och bränslelager för en längre bränslekris "i meningen under svenska staten kontrollerade lager". Svenska staten har sedan kalla krigets slut successivt sålt av omfattande lager för färdiga bränslen och råolja som var avsedd att användas till den svenska befolkningen vid en krissituation. Istället är tillgången till olja i Sverige idag styrd av de för tillfället rådande marknadskrafter som styr tillgången hos de internationella olje- och bensinbolag som verkar inom landets gränser.

Preem ägs tex sedan 1994 av den saudiske affärsmannen Mohammed Al-Amoudi. Med andra ord kan svenska staten precis som övriga bensinbolag i Sverige svårligen påverka varifrån råoljan och de färdiga bränslen som importeras till Sverige köps in ifrån. Anledningen till att svenska oljebolag i Sverige importerar mest olja från Ryssland är sannolikt helt enkelt för att tillgången där är stor, landet ligger nära och därmed kan tillfredsställa dagens on demand modell med snabba leveranser över dagar, utan lagerhållning mer än för några dagar, möjligen veckor. Något som för övrigt inte bara gäller olja utan i praktiken alla varor inom landet...

Som Johan och läkaren Lena Lokrantz kosntaterade i en artikel i Moderna Läkare för några år sedan: Inte ens svenska vårdinrättnningar har mediciner för mer än några dagar då dessa förlitar sig på att lastbilar/bilar kommer mer eller mindre dagligen och fyller på lagerhyllorna...

Övrig olja och färdiga bränslen som levereras till Sverige (olje/bensinbolag inom landets gränser) kommer i huvudsak från Norge och Danmark följt av Nigeria och Venezuela som ni ser i nedanstående illustration från vår bok där vi uppdaterat med de senaste siffrona från Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet.  

Datakälla: Svenska Petroleum och Biodrivmedels Institutet, "Råoljeimport historiskt". Illustrerad av Anna Westin för vår bok Olja för blåbär-Energi, Makt och Hållbarhet

Eftersom Norge och Danmark sedan mer än ett årtionde nått ländernas respektive högsta oljeproduktion och sedan dess stadigt minskat sin oljeproduktion kan Sverige inte mer än högst tillfälligt vända sig till dessa länder i händelse av en kris. Det är i sammanhanget därför viktigt att vi inte bara stirrar oss blinda på att nästan all importerad olja från Ryssland i teorin kan priotiteras bort som icke nödvändig för att täcka landets nuvarande behov, då motsvarande mängd går som export i form av förädlade produkter från i huvudsak Preems raffinaderi i Lysekil och Göteborg.

Givetvis ska vi inte låta dessa ryska oljeleveranser felaktigt ge en bild av att Sverige inte kan klara sig utan dessa då det tex kan påverka viktiga säkerhetspolitiska beslut som att skydda tex svenska hamnar med rädsla för hur tillgången till oljan eller affärsförbindelser ska påverkas. Det ger ju i det här fallet Ryssland makt och politiskt inflytande över svensk politik som bygger på felaktig information och är direkt skadlig för landets kris- och försvarsförmåga.  

Det är dock intressant att ryska finansministeriet så sent som 2014 meddelade att man räknade med att landet skulle nå sin oljetopp/Peak oil innan 2016 men att produktionen sedan dess bara ökat något, med cirka 100.000 fat per dag om vi utgår från BP Statistical review 2016 och jämför med preliminär data för 2016. Nu skruvar ryska energiminsteriet upp prognosen kraftigt för 2017 men även med business as usual med fortsatta oljeleveranser från Ryssland, kommer även det landet inom några år nå sin topp och börja minska sin produktion. Vi bör därför minska oljeimporten även från Ryssland vare sig vi betraktar det som ett sätt att gå runt en säkerhetsfråga eller som skatteintäkter för export av färdiga oljeprodukter vi kan vara utan.  

Problemet är inte bara att internationella bensin- och oljebolag i Sverige sannolikt beställer olja från länder med långtidskontrakt och inte helt lätt bara kan byta leverantör. Vid ett skarpt läge uppstår ett större problem. För om svenska staten inte har ett bilateralt avtal med tex Norge (tror vi inte!) som garanterar oljeleveranser vid en bränslekris, där låt oss säga Rysslands oljeleveranser samt Danmarks inte kommer fram, står Sverige precis som övriga Europeiska länder i kö för övriga leveranser som dessutom kostar pengar. Om det är Norge vi vänder oss till i en sådan situation kan vi vänta oss att vår grannar kräver något i utbyte som norrmännen saknar och i det här fallet Sverige kan erbjuda... Eller ska vi bara hoppas på Norges goda vilja och långtida vänskapsband över gränserna?

Vi konstaterar hur som helst att konsekvensen av att i praktiken alla transporter inom landet är helt beroende av löpande leveranser av råolja och färdiga bränslen till landet även avspeglar sig i det faktum att inte ens svenska försvarsmakten, blåljusmyndigheter eller andra samhällsbärande myndigheter har tillgång till en "halvförsäkring" för att hantera ett avbrott på kanske 1 vecka eller två där leveranser av olja och färdiga bränslen når Sverige via fartyg eller lastbilar.

Oavsett varifrån oljan kommer som levereras till Sverige är vi mycket oljeberoende som land och med tanke på att allt fler av världens största oljeproducenter redan passerat eller väntas passera sina respektive oljetoppar (Norge, Danmark och Venezuela har alltså redan nått Peak Oil) de närmaste åren gör Sverige klokt i att minska oljeberoendet snarast möjligt. Detta kan göras genom att till att börja med elektrifiera hela transportsystemet, öka livsmedelsförsörjningen genom småskalig matproduktion i kombination med att se till att större jordbruk kan producera sina egna drivmedel för sina maskiner.

Överlag måste Sverige förstås öka beredskapen för att hantera olika typer av kriser där avbrott eller minskad tillgång till importerade fossila bränslen bara är ett exempel men ett som måste tas på högsta allvar.