2014-12-24

År 2113 – en jultomtes berättelse

God Jul från oss på Olja för blåbär! 

Nedan kan de som får en lucka i julstöket läsa den julsaga Johan skrev i förra årets julnummer för OM Omställning. Artikeln publiceras i sin helhet med tillstånd från tidningens chefredaktör.  

År 2113 - EN JULTOMTES BERÄTTELSE

Illustration av Jenny Wilhelmsson, illustratör för OM Omställning 

Sittande på kullen med god utsikt över byns
vindkraftsnurror börjar denna berättelse.
Med barnbarnen tätt vid sin sida berättar
Tomten om de stora förändringar trakten
genomgått de senaste 100 åren.

- Min far körde alltid släden med renar, men när det
var dags för och mig mina klasskamrater att göra det
arbetet var det bara snöskotrar som gällde. Vi trodde
inte vi skulle hinna med allt annars. Vi var mycket
stressade på den tiden. Men när era föräldrar skulle
planera och utföra den viktiga årliga utdelningen
tänkte de att det var bäst att konstruera robotar för
att hinna tillverka och sälja så många nya prylar som
möjligt. Innan ni blir gamla nog att hjälpa till med
det viktiga arbetet tänkte jag lära er konsten att köra
hundspann. Jag tror det kan vara ett alternativ att ta
sig fram med framöver.

Låt mig berätta för er om Leonardo da Vinci, en man
som levde för över 600 år sedan och som vi har lärt
oss mycket av. Den viktigaste lärdomen från da Vinci
var att man klarar sig bäst i livet om man kan lite
om mycket och är nyfiken på många saker samtidigt.
Man ska aldrig tveka att våga ifrågasätta varför saker
och ting fungerar som de gör eller våga pröva nya sätt
att lösa problem. Jag är nu 70 år gammal, och ibland
glömmer jag att vara nyfiken och tänker för mycket
på hur jag har g jort förut. Mycket jag lärt mig har
jag nytta av, då det gett mig verktyg att se på saker på
olika sätt. Men ibland tänker jag ändå att vissa saker
måste lösas på ett speciellt sätt ” för annars går det
inte”.

Vad jag försöker säga är att när ni stöter på problem
som verkar omöjliga ska ni ta ett steg tillbaka, försöka
glömma de sätt ni brukar lösa problem på, ta fram
ett nytt blankt papper och börja om helt. Många är
tyvärr fast i ett sätt att tänka för att de helt enkelt är
vana och skolade att tänka så. Att vara väldigt 
kunnig på en eller ett fåtal saker fungerade bara i ett
samhälle där samarbete inte var nödvändigt, eller där
man hade tillgång till billig olja.

Era föräldrar lärde sig dock styrkan och glädjen med
att ha självbärande system som inte hänger på funger-
ande styrning och kontroll från någon stor anläggning
långt bort. Idag har vår by både sol-, vind- och vattenkraft
till sitt förfogande och vi hittar ständigt nya
sätt att använda dessa källor för olika verksamheter.
När era föräldrar förstod att oljan inte längre
skulle räcka för att vi skulle kunna bygga högre och
högre hus eller f ler och fler bilar, och att maten inte
längre kunde produceras billigt, då blev de tvingade
att tänka om. Att människorna skulle bli f ler och fler
för att ekonomin skulle må bra fungerade inte längre.
Till slut sa naturen ifrån och många människor dog
av virus för att vi blivit för många. De människor
som klarade sig var tvungna att f lytta till nya platser
eftersom många områden var översvämmade eller
obeboeliga. Hus och samhällen var inte byggda för
att klara de allt häftigare stormarna. Senare lärde
sig människor att de måste leva i balans med naturen
för att klara sig. Förändringar kommer alltid, men
era föräldrar började lära sig hur de kunde anpassa
sig. Till exempel genom att odla många olika grödor
som inte krävde tillgång till sådant som olja. Ibland
slog skörden fel, men det fanns alltid någon gröda som
man kunde leva av till nästa skörd. Samarbete blev
nödvändigt och många hushåll hjälptes åt med olika
saker för att hinna med allt som behövdes göras.

Erik, ett av barnbarnen, frågade undrande:

– Men varför byggde man inte hus som våra, så
solen värmer upp dem automatiskt genom taket
och sparar värmen i bassänger under husen som
räcker för vintern? El får man ju med några små
vindsnurror och solpaneler, eller som grannbyn som
har vattenkraftverk vid ån.
Tomten log åt frågan och fingrade lite på skägget på
hakspetsen medan han funderade på svaret.
– Man tänkte inte som vi gör idag. Många trodde att
man blev lyckligare om man kunde använda mycket
elektricitet dygnet runt för alla olika prylar man hade
i gång. Man hade heller inte kommit så långt med
batteriutvecklingen, då man satsat alla pengar och
forskning på ändlig energi som olja, kol och gas. De
flesta människor kände inte till så självklara saker
som att om man behöver elektricitet på natten och det
råkar vara helt vindstilla, kan batterier som laddats
tidigare användas.

Tomten hann inte mer än avsluta meningen innan det
andra barnbarnet, Lisa, bröt in. Hon såg både lite arg
och förvånad ut när hon sa:

– Hur åkte man till marknaden i stan eller till
doktorn?

Lisa tyckte det var jättekonstigt att man använde bilar
som släppte ut en massa gaser och som behövde fyllas
med giftigt bränsle, när man ändå visste att detta en
dag skulle ta slut. Tomten hade väntat sig denna fråga
och svarade utan att tveka:

– El-transport var inte så vanligt som idag. Man hade
snabba tåg och de flesta prylar var elektriska, men det
vanligaste var att man körde bil ensam i långa köer
på vägar som var g jorda av en kletig oljeblandning
som kallades asfalt. Det gjordes experiment med en
tidig version av våra podbilar som först började an-
vändas på vad man då kallade flygplatser. Ni förstår,
man trodde det snabbaste och mest effektiva sättet
att färdas var att flyga stora farkoster, vars motorer
krävde tillgång till bränsle framställt ur olja. Det tog
lång tid innan man började använda elektriska banor
där hängkabiner och självkörande farkoster kunde
transportera människor snabbt kors och tvärs.
Ni vet som Podbanan här, mellan Mora och Falun.
Man förstod inte att de resurser man lade på att
underhålla vägar och krångliga system för kollektivtrafik
var långt större och mer tidskrävande än system
med förarlösa och automatiska transporter som bara
drivs på el. Man tänkte inte så långt då. Man trodde
podcars och andra eltransporter skulle bli för dyra.
Och man glömde alla onödiga dyra saker och byggnader
man i stället använde pengarna till, som
fortfarande fanns då.

Erik var redan redo med fler frågor:

– Men hur odlade man och hur gjorde man med
djuren om allt sköttes av maskiner och det behövdes
olja till allt? Vad hände med oljan sen då, farfar
Tomten!?

Tomten tog fram sin gamla örtpipa, och medan han
slog av den mot en stubbe sa han:

– Ni ställer bra frågor båda två! En del länder kom i
krig med varandra för att maten blev för dyr att beställa
från utlandet. Det hände då oljan inte längre
räckte för att transportera mat och andra saker på
vägarna eller i luften. Kunskapen om att odla utan
gifter där man bor hade nästan försvunnit. Man od-
lade i stället med hjälp av maskiner som drevs med
olja. Man hjälptes inte åt att skaffa mat. När bräns-
let fortfarande var olja sysslade bara några få män-
niskor med vad man kallade ” jordbruk”. En märklig
beskrivning på något som är så naturligt och
nödvändigt för att vi ska må bra och få tillräckligt
med mat.

Tomten tittade på båda barnbarnen för att se om
de hängde med. De lyssnade intensivt och Tomten
fortsatte:

– Många länder fick till slut svårt att klara sig. Förut
hade man ju bara kunnat bygga och tillverka mer
genom att man använde mer olja. Kunskapen om
natur och djur var mycket liten, och oljan var billig
och kunde användas till nästan allt. Djur och natur
brydde man sig bara om som ett sätt att få mer av det
som de kallade pengar. Man bestämde ett värde på
några papperslappar och några små metall-runningar
som alla måste lära sig. Dessa kunde man byta mot
nästan vad som helst!

Barnbarnen såg nu mycket häpna ut. Tomten
tittade upp och fortsatte sakta och eftertänksamt:

– Det fanns ingen kunskap om hur människors
tillgång till energi bestämmer utvecklingen, och hur
vi måste lära oss att respektera naturen för att kunna
leva med den.

Lisa började bli lite trött, men sa:

– Jag är glad vi lever här och nu och inte under
oljetiden, det verkar väldigt jobbigt och konstigt. Hur
kunde man låta bli att älska naturen som vi kommer
av? Vi får ju allt från den!?

Tomten hade inte riktigt väntat sig Lisas svar, men
nickade spontant, då det var precis den slutsats som
dragits när byn beslutat sig för att börja producera
nästan allt lokalt. Ett beslut som också innebar att allt
återanvändes för att inte skada naturen i omgivningen.
Det fanns en strävan att aldrig mer bli beroende av vare
sig varor eller människor långt från det samhälle man
levde i.

– Det var andra tider då. Men låt oss nu njuta av
julen och alla våra goda vänner. Kom så går vi in
och gör lite glögg, sedan kan vi börja skissa på en
hundsläde om ni vill!

God Jul & God Nytt år från Tomten!

1 kommentar:

  1. God jul tomten och ni andra!

    Trevlig saga. Trots allt verkar vi gå mot ljusare tider. Solen nyttjas också allt mer via sina olika manifestationer biomassa solceller vindkraft och nu även vågkraft. Omställningen från fossil energi tror jag fortfarande går på mindre än de 100 år det verkar som i julsagan. Fartyg kommer säkert också att ge ett varuutbyte mellan länder runt jorden. Även eldrivna flygplan bör kunna ge en viss flygtrafik. Kunde segelfartyg lönsamt klara tunga transporter för mindre än 100 år sedan bör de kunna klara detta igen.

    Vänliga hälsningar

    Nanotec

    SvaraRadera

Kommentarer bör hållas till bloggartikelns ämne. Håll god ton.