Till dagens inlägg.
Ett av våra första inlägg på denna blogg handlade om guldets roll i världsekonomin, historiskt och idag.
Vi har skrivit om guldet ett flertal tillfällen då det är en viktig pusselbit i förståelsen av den helhet som utgörs av ekonomin, energin och ekologin. Guldet har varit centralt för hur världsekonomin utvecklats, särskilt sedan 1970-talet när guldets roll som en begränsande kloss för hur mycket pengar en stat kan spendera, togs bort. Sedan dess har det varit helt fritt fram för banker och stater att skapa pengar och spendera dessa utan några gränser kopplade till den fysiska verklighet vi lever i där saker och ting faktiskt är begränsade av vilka resurser vi kan ta ut från naturen och i den mån vi kan göra något av dessa.
Med anledning av att det talas så mycket om guldpriset nu får vi anledning till att återkomma till guldet, för mycket förvirring tycks råda. Särskilt spekuleras det hej vilt i varför guldpriset ”sjunkit så mycket” så snabbt, varför det inte stiger trots att centralbanker världen över trycker pengar som aldrig förr (och ja även köper alltmer fysiskt guld).
Det spekuleras tex i att Cypern skulle tvingas sälja sitt guld för att betala av delar av sina skulder och därmed göra sitt fysiska guld tillgängligt för en marknad där det råder stor brist på guld, åtminstone i fysisk form. Särskilt, menas det, då detta potentiellt skulle rulla igång en större snöboll där större guldinnehavare i behov av pengar såsom Portugal och Italien, även de skulle sälja åtminstone delar av sitt guld och "svämma över marknaden med fysisk guld".
Pappersguldet som handlas med diverse finansiella instrument, kan alltid manipuleras och struktureras om på olika sinnrika vis och pappersmarknaden för guld är därför 100 faldigt större än marknaden för fysiskt guld.
Men är efterfrågan på fysiskt guld verkligen falnande eller är guldprisets fall en konsekvens av att spekulanter för pappersguld säljer av då man nu tror på en förbättring av ekonomin? Är guldet i en bubbla? Eller finns det faktorer och intressen bakom som föranleder oss att tro att guldet är i en bubbla, när den kanske i själv verket inte alls är det?
Många känner inte ens till en bubblas olika faser och bör då inte uttala sig som ”experter” i fråga om guldprisets utveckling åt det ena eller andra hållet.
Grant Williams presentation vid Mines and Money i Hong Kong 2013, MYCKET sevärd. Hoppa fram till 14 min, om du har ont om tid.
Centralbankerna leasar ut guld genom att låna ut guldet till investmentbanker som sedan säljer guldet på marknaden. Redan 1998 sa dåvarande centralbankschefen för amerikanska Federal Reserve Alan Greenspan, att: “centralbanker står redo att leasa ut guld i ökande mängder om priset skulle stiga” (guldpriset).
Detta talas det inte så mycket öppet om men i november 2012 tillkännagav Österrikes centralbank att man under de senaste 10 åren tjänat cirka 300 miljoner Euro på att leasa ut sitt guld. Österrike tillhör inte ens topp 20 av världens största guldinnehavare men varför skulle inte andra centralbanker göra samma sak, det finns uppenbarligen pengar att tjäna. Vad viktigare är och som vi skrivit om i tidigare inlägg som stödjer detta, är att det årligen kommer ut långt mer fysiskt guld på marknaden än vad som är möjligt från den årliga guldproduktionen, vad skulle detta guld komma ifrån om inte från centralbankernas valv?
Centralbankerna kan genom att leasa ut guldet på marknaden pressa ner priset på guldet samtidigt som man får ränta för utlåningen till investmentbankerna och alltså tjänar pengar på leasingen. Av särskilt intresse blir leasing av guldet om priset stiger oroande högt då detta reflekterar en större misstro mot centralbankerna då förtroendet för pappersvalutor helt enkelt undergrävs. Vad ett högre guldpris trots allt indikerar är helt enkelt att köpkraften i pappersvalutorna minskar på grund av inflationen som i sin tur beror på att tryckandet av pengar ökar snabbare än vad det faktiskt finns värde i produkter och tjänster i ekonomin.
Det finns, precis som Grant Williams påpekar i presentationen ovan, sannerligen goda incitament för centralbankerna att påverka guldpriset.
Inflation är som ett lån från framtiden på produkter och tjänster man ännu inte skapat men vill köpa nu med pengar man egentligen inte har. Problemet är att med nuvarande utveckling, allra helst sedan ”skeppet” avslöjades med stora läckor ur skrovet med finanskrisens utbrott 2007/2008, byggs skulderna vidare på lån från framtiden.
Som vi skrivit om tidigare fungerar detta så länge inte lånen behöver betalas av och givetvis kan de inte betalas av, de är på tok för stora i förhållande till de värden som finns i den verkliga, fysiska ekonomin. Vi tycks ha glömt att ekonomi handlar om att hushålla med begränsade resurser på en ändlig planet.
Förblindade har vi kört skuldtåget vidare tack vare en växande tillgång till billig fossil energi som knappt krävt någon ekonomisk eller energimässig insats för att få ut en (en vad vi trott) outtömlig mängd energi och resurser. Detta istället för att se det självklara, ekonomins tillväxt har sina gränser och lån förfaller alltid så småningom, vare sig vi vill eller inte.
Vad har detta med guldet att göra? Jo precis som med skulderna som inte kan betalas utan bara skjuts på framtiden och tillfälligtvis hanteras genom en långsam inflationsökning som får ekonomin att växa på pappret, fungerar detta så länge man inte behöver betala av lånen så mycket att ekonomin istället krymper.
I fråga om guldet, kan guldpriset kontrolleras så länge människor och stater inte börjar kräva fysisk leverans på sina guldinnehav. Senaste tiden har flera stora centralbanker börjat kräva tillbaka sina fysiska guldinnehav, däribland världens näst största guldinnehavare , Tyskland. Utan att fördjupa oss i detta räcker det med att påpeka att det knappast varit enkelt för centralbanker eller andra att få tag på stora mängder fysiskt guld. Tyskland, med 45% av sitt guldinnehav i Federal Reserves valv i New York har begärt att få inspektera sitt guld i USA och sedan nekats detta varefter man fått tillstånd att få en mindre del av det levererat MEN över 7 års tid…!
Vidare har nu rekordmånga innehavare av pappersguld begärt leverans från COMEX i New York i (där handel med metaller i papperskontrakt sker). Det är högst ovanligt att innehavare av papperskontrakt på guld begär konvertering av kontrakten till fysisk leverans av guld. I februari begärdes över 43 ton guld via COMEX, fyra gånger mer än när det brukar begäras som mest, vilket är i december månad. I december 2012 tex begärdes dock endast 10 ton i fysisk leverans av guld. Med andra ord tycks efterfrågan på fysiskt guld var ökande och inte minskande, trots prisfallet.
Eftersom guldpriset historiskt kan ses som en termometer på förtroendet för ekonomin och centralbankers förmåga att hantera den ekonomiska utvecklingen bör vi inte bara studera hur temperaturen i termometern stiger eller sjunker och förhålla oss till det, utan även förstå varför patienten kanske inte ens vill ta tempen. Med andra ord, tänk om termometern/guldpriset visar ett resultat vi inte vill se? Vad finns det för intressen och möjligheter att påverka denna indikator åt ena eller andra hållet och vad säger detta om guldets historiska roll som långsiktigt inflationsskydd?
Vi ger inga investeringsråd men uppmanar till försiktighet och eftertänksamhet när ”experter” säger att guldet nu snart når botten och ”nu bevisligen inte längre fungerar som inflationshedge” och liknande.
Vi ställer oss även frågan, om nu Österrike och andra centralbanker leasar ut sitt guld, hur ligger det då till med Sveriges guld? Är det inte fullt möjligt att Riksbanken antingen direkt eller indirekt leasar ut det och därmed inte alls har kontroll över det. Frågan är högst relevant och följer helt naturligt när man känner till historien om guldets roll för banker och sedan kopplar detta till dagens skuldkris.
Ron: "Anser du att guld är pengar?
Ben: "Nej, det är inte pengar".
Ron: "Varför håller centralbanker det?".
Ben: "Av tradition, långsiktig tradition”.
Fundera själva.
