2013-03-28

Afrika, den nya kinesiska kolonin

Förra veckan inledde kinas nya president Xi Jinping sin internationella tour tillsammans med sin fru Peng Liyuan. Första stopp blev Ryssland. Grannen i norr som precis som Kina sköter sina relationer med de flesta länder efter strikt ekonomiska principer med några få undandtag som Rysslands minst sagt prekära relation till Tjetjeninen och Kinas relationer med Taiwan och på sistone, Japan.

Det är givetvis ingen slump att Kina skickar sin högsta ledare först till Ryssland. Återigen handlar det om att etablera stabila relationer till stater som kan förse "Mittens rike" (världens eller univsersums mitt som Kina vill kalla sig), med tillgången till alltmer otillgänglig och dyrutvunnen energi som olja och gas. Detta är något Putin gärna ordnar med lite pipelines till Kina, särskilt när Europa är politiskt "krångligt" och har dåligt med pengar...


Både Kina och Rysslands investeringar och relationer med resursrika länder i framförallt Afrika är ”straight forward” som man säger på anglosaxiska. Med andra ord man kräver inte demokrati eller några andra krävande motåtgärder för att få tillgång till olja, kol, naturgas eller sällsynta jordartsmetaller i sina förhandlingar med andra stater. Detta ger både Kina och Ryssland förhandlingsfördelar gentemot västerländska intressenter då många regimer främst vill ha pengar på bordet och inte tvingas att genomföra krävande politiska reformer som hotar rådande maktbalans.

De båda länderna, särskilt Kina erbjuder stora lån och bygger infrastruktur i många afrikanska länder och erbjuder även sin kompetens inom ingenjörskonst och liknande i utbyte mot att man får bryta uran, koppar, naturgas osv, precis som man vill. Kina får inte bara tillgång till naturresurserna man får givetvis även kontroll över dem inför framtiden.

Afrika


Kartor ritas om och råvarorna hämtas från samma kontinent men går mot nya destinationer...


Vare sig naturresurserna finns vid Afrikas horn eller i den kletiga oljan som kallas oljesand/tjärsand i Alberta, Kanada finns flitiga kineser där och förhandlar till sig en stor bit av kakan. Problemet är att det bara finns en kaka och när Kina, Ryssland och Sydostasien ta större bitar, blir det mindre bitar över till Europa, USA och övriga.

Samtidigt behöver alla ekonomier en rejäl bit av den kaka som främst består av olja, kol och naturgas som tillsammans utgör 87% av världens energianvändning, för att kunna skapa tillväxt i ekonomin. Då det inte finns några kortsiktiga alternativ till den enskilt viktigaste energikällan, -oljan kommer oljepriset fortsätta uppåt och ekonomierna med störst plånbok att få större och större bitar av energikakan.

Samtidigt befinner vi oss i ett läge där världens tillgång till det viktigaste smörjmedlet för världsekonomin snart börjar minska på grund av att den maximala råoljeproduktionen i världen sedan 2005 legat kvar på ungefär samma nivå. Vad som kallas Peak Oil.

Den ökning av den TOTALA oljeproduktionen i världen vi bevittnat sedan 2005 är från okonventionella, mer otillgängliga och därmed dyrare oljor såsom skifferolja och oljesand. Dessa ytterst energikrävande och investeringskrävande oljor kan inte få ner oljepriset, bara få det att stiga ytterligare men framförallt kan de okonventionella oljorna inte möta den väntande nedgången av den betydligt billigare och för världsekonomin viktigare, råoljan.

Åter till Kinas tour. Stopp nummer två för president Jinping blev den kontinent vars handel med Kina ökat från 11 miljarder dollar till 166 miljarder dollar på ett årtionde, Afrika.

I UPI kan vi läsa en läsvärd artikel om Kinas och Jinpings frammarsch i Afrika.

I Afrika blev första anhalt Dar es Salam i Tanzania där Jinping invigde ett hamnprojekt värt 10 miljarder dollar som ska sammanlänka ett industriellt område med handeln i Östafrika och Asien. Jinping bekräftade även att Peking står fast vid löftet från 2012 att förse Afrika med 20 miljarder dollar i lån över tre år för satsningar på infrastruktur, jordbruk och företag.

Andra stopp blev toppmötet i Durban, Sydafrika med Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika eller de så kallade BRICS-ländera. De starkt framväxande ekonomierna diskuterade bland annat formandet av en egen utvecklingsbank för stora infrastrukturprojekt, i direkt konkurrens med IMF och Världsbanken.

Intressant nog diskuterades även hur BRICS-länderna kan överge dollarn vid handel sinsemellan. Detta är en fråga vi skrivit om tidigare och som redan är en realitet i handeln mellan Ryssland och Kina till exempel.
 
I UPI -artikeln kan vi läsa att Nigerias centralbankschef Lamidu Sanusi kallar Kinas nya politik i Afrika för "en ny typ av imperialism-Kina tar ifrån oss våra råvaror och säljer oss tillbaka förädlade varor. Detta, fortsätter centralbankschefen, "var grunden för kolonialismen".

USA och Europa jublar knappast över Kinas och BRICS -ländernas snabba framfart, det är lite av ombytta roller vi börjar se.

Idag och imorgon avslutar Jinping sin Afrika-tour med besök i Kongo-Kinshasa vilket givetvis inte är någon slump. Det konfliktfyllda landet i hjärtat av Afrika är händelsevis ett land med enorma naturtillgångar, särskilt koppar.

Kina är sannerligen en supermakt redan när det gäller ekonomiska och politiska muskler. Frågan är inte om, utan NÄR Kina blir det även militärt.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kommentarer bör hållas till bloggartikelns ämne. Håll god ton.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...