Skifferbubblan i USA: Produktionen i den största skifferformationen faller

I flera tidigare inlägg har vi kikat på hur Norge drabbats hårt av oljeprisfallet, hur det redan börjat spilla över på Sverige och varför Storbritanniens oljeindustri nu befinner sig i en kris.   

Men hur går det med USA:s skifferoljeproduktion? En indikation får vi genom en ny läsvärd rapport av David Hughes som än en gång slår hål på den så kallade skifferboomen i USA. Hughes är en mycket välrenommerad geolog och energianalytiker som bland annat ligger bakom den sannolikt mest omfattande rapporten om USA:s skifferproduktion som gjorts.  

I den nya rapporten som kom ut i december och är utgiven tillsammans med Post Carbon Instiute, tittar Hughes specifikt på USA:s största skifferformation för olja, Eagle Ford i Texas.  

Hughes konstaterar bland annat att den största delen av produktionen från Eagle Ford kommer från så kallade "Sweet spots", högproducerande områden. Av 31 oljedistrikt inom Eagle Ford formation, kom så sent som i juli, 81 % från sex av dessa distrikt. Men som Hughes pekar på kommer produktion från mindre produktiva delar av skifferformationen kräva ett högre oljepris för att vara lönsamma.

 Eagle Ford: USA:s viktigaste skifferformation hårt drabbat av oljeprisfallet

Graf från David Hughes och Post Carbon Instiutes rapport "Eagle Ford Reality Check"

  

Enligt preliminära beräkningar av amerikanska energimyndigheten EIA kommer produktionen från Eagle Ford-formationen falla till 1,2 miljoner fat per dag under januari. Det skulle innebära en minskning med över 400 tusen fat per dag eller 25 % produktionsnedgång sedan i mars när produktionen i Eagle Ford toppade på 1,61 miljoner fat per dag. 

Hughes visar återigen varför det är så viktigt att borra nya brunnar vid skifferformationer då produktionen i en skifferoljebrunn faller med i genomsnitt 77 % de första tre åren från att de börjat producera. Hughes skriver att Eagle Fords glansdagar redan är förbi efter bara sex års produktion och nämner att för att uppnå 1,6 miljoner fat per dag igen måste 2700 oljebrunnar färdigställas per år i regionen. Detta för att hålla tillbaka fallet i redan borrade brunnar och öka från den redan lägre produktionsnivån som ligger flera hundra tusen fat lägre än toppen i mars.

Enligt Hughes prognos fram till 2022 kommer produktionen kunna klättra tillbaka till nära toppnivån om antal producerande oljebrunnar ökar kraftigt men kommer sedan obönhörligt falla från 2017. Detta är i linje med David Hughes tidigare prognos att hela USA:s oljeproduktion, skiffer och konventionell tillsammans når sin peak/högsta nivå 2019. 

David Hughes prognos för Eagle Ford fram till 2022

Graf från David Hughes och Post Carbon Instiutes rapport "Eagle Ford Reality Check"

Vad skifferoljebolag med säkerhet gjort sedan oljeprisfallet inleddes i juli 2014 är att precis som i Eagle Ford koncentrerat produktionen till dessa sweet spots som ger mest olja for the buck. Detta har köpt många oljebolag dyrbar tid men om inte oljepriset klättrar tillbaka till runt 60-70 dollar inom de närmaste 1-2 åren får vi sannolikt se många amerikanska oljebolag som går under medan andra blir uppköpta av större bolag. 

En världsekonomi som redan balanserar på en skör tråd behöver knappast en skifferbubbla uppe på det men det är precis vad som skapats i USA. Detta sedan fria krediter från Federal Reserve efter finanskrisens utbrott 2007/2008 pumpats ut på marknaden och möjliggjort för investerare och finansinstitut att göra stora investeringar i skifferoljeindustrin, särskilt i många mindre och medelstora oljebolag som suttit på dåliga tillgångar och haft en dålig ekonomi. 

Bolag som är ineffektiva och går med förlust hade aldrig attraherat de investeringar som skifferindustrin i USA fått i ett "normalläge" men de dagarna är sedan länge förbi och någonstans måste pengarna ta vägen så varför inte i en skifferbubbla?

Hela David Hughes rappport om Eagle Ford kan läsas nedan.

Kol till gas - En mardröm för klimatet men en dörröppnare för fossilindustrin?

Efter klimattoppmötet i Paris har det rått delade meningar om utgången. Många har jublat och framförallt pekat på den nya gemensamma målsättningen om max 1,5 graders temperaturhöjning. Detta ska i teorin rädda ett antal önationer från total översvämning/hamna under stigande havsnivåer.

Men utan konkreta utsläppstal kopplade till datum och tidsramar för respektive nation om gemensamma åtgärdspaket är det även många som med rätta ifrågasätter hur 1,5 graders målet ska uppnås. Frågan är om det ens är tillräckligt för att hindra att självförstärkande processer sätts igång när vi fortsätter att öka koldioxidkoncentrationen i atmosfären från nuvarande nivåer.

Oavsett hur vi ser på klimatmötet i Paris och vilka politiska mål som sätts står det klart att vi kommer tvingas förändra våra vanor. Detta hör i huvudsak ihop med att de lågt hängande frukterna redan är plockade av fossilindustrin och är inte första hand en fråga om att ett miljöval.
 
Bland de som är medvetna om att världens oljeproduktion sannolikt börjar minska kring 2020 (den konventionella oljeproduktionen har legat på ungefär samma nivå sedan 2005) blir därför frågan om detta kommer göra att utsläppen minskar kraftigt av sig självt. Med andra ord, om en produktionsnedgång av olja helt enkelt gör att vi inte kan sätta eld på tillräckligt med olja för att ens 1,5 graders temperaturökning ska vara möjligt.

Till detta ska tilläggas att forskargruppen vid Globala energisystem, ledd av Kjell Aleklett beräknat att världens kolproduktionstopp nås cirka 2030. Samma forskargrupp beräknar även att Kina, världens största kolproducent och kolkonsument, ska nå sin högsta produktionsnivå av kol kring 2020.

Med olja och kol både nedåtgående från 2030 drar därför många lätt slutsatsen att efter det löser sig problemen med utsläppen av växthusgaserna "naturligt" på grund av resursbrist...   

Men som vi skrev om i vår bok Olja för Blåbär- Energi, Makt och Hållbarhet finns det flera sätt att använda framförallt kol som riskerar att förlänga utvinningen och därmed utsläppen längre än vad de flesta klimatmodeller tar med i sina beräkningar. Vi ska därför här titta på den mindre kända men potentiellt förödande tekniken för klimatet: underjordisk kolförgasning eller Under Ground Coal (UCG).  Nedanstående är hämtat från kapitel 6 "Skifferdrömmar och andra fossila förhoppningar", i vår bok:   

"Det är inte frågan om kolutvinning i traditionell mening; världens kollager har sedan länge kartlagts
och kolet av högst kvalitet har redan utvunnits ur gruvorna eller minskar i produktionstakt. I stället handlar det om omvandling av kol till gas genom så kallad underjordisk kolförgasning. Sedan 50
år tillbaka har en teknik som kallas Underground Coal Gasification (UCG) använts i den före detta Sovjetrepubliken Uzbekistan.
 
För åtta år sedan tog australiensiska ingenjörer över verksamheten och de tror att de kan revolutionera hela energimarknaden med en förbättrad UCG/kolförgasningsteknik. Att Australien satsar
på kolförgasning är ingen slump. Kolutvinning i Australien är en av landets viktigaste exportvaror och står för strax under 70 % av landets elförsörjning. Utveckling av tekniken leds av Australien, men även Kina, Sydafrika och Kanada och flera andra länder undersöker nu möjligheterna att öppna upp enorma kolfyndigheter för kolförgasning. För att komma åt kollager utspridda långt
nere i marken, som annars skulle vara mycket svåra att komma åt tekniskt eller för dyra att ta till ytan, används kolförgasning. Med

I Kina pågår ett trettiotal projekt där man undersöker möjligheten för kolförgasning, som förutom till el- och värmeproduktion kan användas för framställning av väte, syntetisk naturgas och
dieselbränsle. Kolförgasning är ännu ett oskrivet kort i den fossila energivärlden och det är därför oklart vilken nettoenergi och ekonomisk lönsamhet som kan finnas i denna utvinningsmetod".

Underjordisk kolförgasning, UCG

Bildkälla: Ground Truth Trekking, www.groundtruthtrekking.org, använd med tillstånd av upphovsrättsinnehavaren.

Med UCG-teknik går kolförgasningen till på följande sätt:

• En brunn borras där syre och vattenånga pressas långt ner i marken tills de når kollagret. Kolet hettas upp tills det nästan börjar brinna. Genom att reglera tillförseln av syre håller man lågorna borta;
• En syntesgas bildas av det upphettade kolet och vattenångan;
• Ytterligare en brunn borras en bit från den första där syntesgasen från det upphettade kolet kan ta sig upp;
• På markytan tas syntesgasen om hand i speciella anläggningar och kan sedan omvandlas till värme eller el.

Meda tanke på att Kina vill minska smogen i sina storstäder är satsningen på UCG ett naturligt steg. Smogen är ett fenomen som kan uppstå när en kombination av utsläpp från kolkraftverk och ökad motortrafik blandar sig med dimman. Förhöjda halter av bland annat koloxid och svaveldioxid i
luften tillsammans med dimma gör att luften inte blandas om utan ligger kvar som ett täcke eller moln nära marken.

Enligt ett reportage av New York Times ligger kan Kinas kolanvändning ligga 17 % över det som rapporteras. Vidare kan vi höra om att kinesiska kolbolag subventionerat en hel stad för 300 000 kinesiska kolarbetare och deras familjer. Staden som ligger i norra Kina, är på placerat på behörigt avstånd från kolkraftverken och kolgruvorna för att invånarna inte ska tänka på utsläppen.

Öppna kolgruvor tar upp enorma ytor som slår ut bördiga jordbruksmarker och med dem möjligheten till lokal matförsörjning. Så länge kolbolagen fortsätter att skapa arbetstillfällen och dela ut relativt sett höga lönecheckar till sina anställda och även till de som slutat, är de få som protesterar i Kina.

Se reportaget nedan:



Det är i skenet av detta man bör analysera tex kinesiska löften om minskade utsläpp och nedläggningar av kolkraftverk. Att det råder överkapacitet just nu på grund av minskad ekonomisk aktivitet i Kina förändrar inte att landet kommer tvingas hitta nya sätt att få fram billig energi när tillgången i konventionella gruvor minskar cirka 2020.       

Enligt kolindustrin kommer UCG-tekniken innebära minskade utsläpp då kolet stannar under jorden och endast gasen bränns ovan jord. Om detta råder det delade meningar men att koldioxid tillförs atmosfären onaturligt även genom UCG-anläggningar står klart.

Globalt ser vi nu dessutom en trend där kolindustrin vill ge skenet av att den snart kommer vara i princip fri från utsläpp genom anläggningar för lagring av koldioxid kopplade till kolkraftverk, så kallad carbon capturre and storage (CCS).

Den första fullskaliga CCS-anläggningen drog igång i Kanada 2014 och beroende på om man räknar demonstrationsanläggningar och pilotanläggningar till de fullskaliga finns det idag 5-15 CCS-system på plats i världen. Statoil var länge ute med att bli först men kunde inte få ekonomin att gå ihop och det råder fortfarande stor osäkerhet hur många år det kommer ta innan CCS-anläggningar kan gå runt ekonomiskt. Men i kombination med UCG-tekniken som kan minska utvinningskostnaderna och transportkostnaderna avsevärt mot idag är risken stor att kolet glider upp som en joker många inte räknat med.   

Storbritannien tvingas direktsubventionera sin oljeindustri

Oljeindustrin fortsätter att skakas av det fallande oljepriset. För några veckor sedan skrev vi om hur svensk arbetslöshet går på export från Norge i takt med att landets oljeindustri fortsätter att sparka tusentals inom landets viktigaste näring. Sverige som samtidigt tvingats se sin oljeimport minska från grannen och öka sin import från Ryssland.

Tidigare har vi skrivit om hur oljeprisfallet skapat en budgetkris i amerikanska delstaten Alaska som precis som Norge gjort sig nästan helt beroende av intäkter från oljeproduktion.

Ett annat exempel är oljegiganten Saudiarabien som medvetet driver på oljeprisfallet med OPEC men tvingas låna pengar för att täcka kostnaderna för sin statsapparat.

Men nu är det alltså Storbritanniens tur att börja darra på manschetterna. I SvD kan vi nämligen läsa:

"Att den brittiska regeringen kommer att satsa kring 3 miljarder kronor i ett stödpaket till oljesektorn i nordöstra Skottland". 

Stödpaketet motiveras av den skottska ministern David Mundell med att:

"Det är svåra tider för människor som arbetar i branschen och deras familjer, och jag är fast besluten att den brittiska regeringen ska göra vad den kan för att stödja dem".

Tänk om regeringar istället gick ut och sa: "Nu måste vi göra en gigantisk satsning på förnyelsebart för att ställa om hela energi- och transportsektorn till en nära framtid med minskad global tillgång till billig olja och gas". (Kolet kommer vi gå in på närmare i ett senare inlägg).  

Allt sedan premiärminister Margaret Thatchers glada dagar på 1980-talet när hon såg till att Storbritannien producerade rekordmängder med olja för att rädda landets ekonomi, har landets oljeindustri varit i blåsväder. Redan år 1999 nådde Storbritannien sin maximala produktionsnivå eller Peak Oil. Vid denna tidpunkt producerade landet 2,9 miljoner fat per dag i genomsnitt men 2014 hade produktionen fallet med över 70 % till cirka 850 tusen fat per dag. 

Fallande riggaktivitet skapar osäkerhet inför framtida produktion

Tittar vi på Storbritannien i diagrammet kan vi börja förstå varför den brittiska regeringen nu kastar sig in och försöker dra i nödbromsen för att aktiviteten i brittiska delen av Nordsjön inte ska stanna upp fullkomligt. Antalet aktiva gas och oljeriggar i Storbritannien har nämligen sedan oljeprisfallet inleddes 2014 minskat med 50 %. 
När det gäller antalet aktiva och gasriggar i världen ser vi hur det fallande oljepriset fortsatt tvingar oljeindustrin att dra in på investeringar även globalt. I augusti 2015 låg antalet aktiva riggar i världen på 2125 (USA och Kanada inkluderar oktobers siffror). De senaste siffrorna visar att trenden håller i sig. Nu ligger antalet riggar på 1985 i världen.

Störst är dock aktivitetsfallet i USA där oljebolagen dragit in antalet riggar med nästan 65 %. I USA har dock de flesta oljebolag hållit sig över ytan hittills genom ökade lån där de sannolikt motiverat banker och investerare med ett högre oljepris längre fram. Det är förstås även så att investerade pengar i oljebolag inte kan krävas tillbaka utan att många bolagen går i konkurs och då blir det bara smulor kvar att dela på.

Exemplet med Storbritannien, där landets oljeindustri nu ska direktsubventioneras av staten med miljardbelopp visar på hur löjligt det blir att säga att förnyelsebar energi bara kan stå på benen med statliga subventioner. Det visar sig nämligen allt tydligare att i en värld där fossilindustrins alla kostnader för samhället räknas in, inklusive för miljön, människors hälsa och den verkliga ekonomin, dvs naturens begränsade resursbank-står sig det statliga stödet till förnyelsebart, tämligen slätt i jämförelse.

Mer om Norge och Storbritanniens oljeindustri och dess effekter på ekonomin kan ni läsa om i vår bok Olja för Blåbär - ENERGI, MAKT och Hållbarhet.  

Podcars -slutspurten som bara är början

Här kommer de fyra sista presentationerna från Podcar City 9 konferensen i Silicon Valley i Kalifornien som Johan var på plats och filmade i början av november under sin resa. Totalt finns nu 29 presentationer och intervjuer från konferensen om Podcars/Personal Rapid Transit-system )PRT) eller spårtaxi som det kallas på svenska- uppladdade på vår youtube-kanal.   

Nedan finner ni presentationerna med kort info om talarna och presentationerna.

Vi kommer nästa vecka skapa en egen flik på bloggen enbart för Podcars där vi samlar inlägg och länkar till presentationer, reportage mm om Podcars för att underlätta för läsare som kan vara intresserade av detta hållbara transportsystem.  

Monica Zarafu, "Personal Rapid Transit Application -Macquarie Park Case Study"


Under seminariet "Energi och Klimat" talade Monica Zarafu, forskare och ingenjör vid Sydney Tech University. Monica gick igenom resultaten av en fallstudie där hon tittat på hur ett Personal Rapid Transit -system kan integreras i stadsmiljöer utanför stadskärnan. Specifikt har Monica skapat en simulering som utgår från Macquarie Park, ett förortsområde som ligger cirka 19 km nordväst om Sydneys affärsdistrikt och i datormiljö skapat ett verklighetstroget Podcar-system.

Monica har utsatt systemet för alla möjliga tester och skapat värsta tänkbara villkor relativt andra system för att kunna gör en saklig jämförelse när det gäller trafikflöde, kostnader mm. Resultaten är mycket intressanta och bör intressera många politiker och samhällsplanerare som planerar för framtidens transportsystem och infrastruktur.        

Monica är transportingenjör med specialisering på transportteknik. Hennes specialkunskaper ligger inom prognostisering, infrastruktur behov, olika transportsystems samverkan, landanvändning mm.    

Projektet där Monicas fallstudie ingår, är en del av forskningsprogram och samarbete som finansieras av Australiens national science agency, CSIRO   

Jim Beregi, "The Next Big Thing  -A Transportation Paradigm Shift"


Sista presentation under Energi och Klimatseminariet stod Jim Beregi för, bland annat VD och grundare av Solar Transportation Technologies. I presentationen visar Beregi hur ett så kallat single mode transit system skulle kunna fungera. Dvs ett system liknande podcars med fordon där passagerare kan färdas ensam eller upp till sex personer i ett fordon på en bana avsedd endast för detta men där fordonen kan se olika ut beroende på resenärernas behov.

Systemet ska drivas nästan helt på solel från solpaneler som laddar fordonen längs banan.
Jim har arbetat på utvecklandet av detta system i många år och innehar ett patent för ett viktigt kontrollsystem avsett för fordon i single mode transit.

Enligt Jim beräkningar kan detta system byggas och drivas utan statligt stöd och börja gå med vinst redan efter några år tack vare dess höga passagerarkapacitet och energieffektivitet. Byggkostnaderna och underhållskostnaderna är precis som andra Podcar-system mycket lägre än för tex järnväg, spårvagn, buss och biltrafik.

Jim är även en aktiv medlem i ett antal organisationer så som ATRA - The Advanced Transit Association - som ligger bakom Podcar City konferenserna.

Luis Ferreras, "iTrans Intelligent Transport System - To Optimize Mobility with V2X and ITS technology"
 

Luis Ferreras är Transportingenjör vid Parsons Transportaion Group, en del av Parsons Corporation som är ett av USA:s största ingenjörs, bygg och transportbolag. Under konferensens seminarie "förarlösa fordon" presenterade Luis vad Parsons Transportation Group bland annat gör för att integrera den senaste drönartekniken för att fungera med smart mjukvara för trafikbevakning och trafiksamarbete. En teknik som Luis tror kan fungera mycket bra med Podcars.  

Koorosh Olyai, "Developments in Transit: First Mile/Last Mile in the Connected Automated World"


Ett annan sevärd presentation under seminariet om förarlösa fordon, gavs av Koorosh Olyai som är Senior Principal vid Stantec, ett internationellt konsultbolag med huvudsäte i Kanada.

Koorosh har över 35 års erfarenhet av privata och statliga byggnationsprojekt inom transportsektorn. Koorsh är även med i Program Management teamet för GoMentum Station för Contra Costa Transportation Authority som är USA:s största testprogram för autonoma och sammankopplade fordon.

För mer om Podcars/PRT-system se gärna något av tidigare inlägg och presentationer och videos på vår youtube-kanal. Ni finner även mer info om talarna och Podcars på Podcar Citys site.

En kort sammanfattning av Podcar City -konferensen kan ni även läsa i artikeln Johan skrev för Nätverket Kompass i nyhetsbrevet för december i Destination. 

Världsekonomin balanserar på en skör tråd

En rad exceptionella förändringar pågår parallellt just nu som tyder på att världsekonomin inte mår så bra. Oljeprisfallet, valutakrig och deflationsspöken ska mötas med tekniska universallösningar som riskerar att leda till ökad sårbarhet istället för hållbara vägar framåt. Samtidigt pågår flyktingströmmar som inte kan förstås utan energiglasögonen på.  
 
Oljepriset under 30 dollar per fat men världens oljekonsumtion fortsätter öka 

Ett oljepris på under 30 dollar per fat  kan inte bara förklaras med oljepriskriget om marknadsandelar mellan å ena sidan Saudiarabien/OPEC och USA och Kanada å andra sidan.  

Inte heller de lättade sanktionerna mot Iran som väntas innebära ett tillskott på ytterligare cirka 500.000 fat per dag de närmaste månaderna räcker för att förklara nedgången i oljepriset. 

Grunden för oljeprisfallet som vi sett de senaste 18 månaderna är överproduktion eller snarare bristen av balans mellan utbud och efterfrågan på marknaden genom aktivt strypande eller tillförsel från OPEC:s oljekranar som gällt tidigare.

Oljeprisfallet Brent crude, 18 månader

Källa graf: Nasdaq Brent crude    

Men det handlar även om negativa förväntningar om den framtida ekonomiska tillväxten och en oro för att Kinas efterfrågan av råvaror ska fortsätta att minska. När varken Ryssland, OPEC eller amerikanska oljeproducenter stryper kranen trots överutbudet blir det en självförstärkande spiral nedåt.  

Vad många glömmer när de ser att oljepriset tappat med nästan 75 % sedan hösten 2014 är att konsumtionen av olja fortsätter att växa och att världen fortfarande är helt beroende av olja för att fungera. Enligt enligt internationella energiorganet IEA konsumerade världen cirka 93-94 miljoner fat per dag 2015 och väntas öka konsumtionen till över 95 miljoner fat per dag i år. 

Det råder ett överskott på cirka 1 miljon fat per dag just nu och detta väntas med Irans olja växa till cirka 1,5 miljoner fat per dag under första halvan av detta år. Inget tyder just nu på att efterfrågan ska komma i kapp utbudet i år och få priset att stiga igen men det räcker att en oljeproducent med storleken Oman, sätts ur spel i en konflikt så kan det gå snabbt uppåt igen. Oman som är en icke OPEC-medlem i Mellanöstern som just nu producerar 1 miljon fat per dag.

Vad som dock verkligen talar för att oljepriset kommer stiga igen, även om vi får en ny finanskris de närmaste åren, är att oljeindustrins indragna investeringar just nu resulterar i mindre produktion om några år. Ny oljeproduktion tar flera år att få igång vilket gör att vi kan få kraftig produktionsnedgång åtminstone i Nordsjön om några år samtidigt som USA beräknas nå sin produktionstopp för skifferoljan 2019.

Vi kan även konstatera att 10 av världens största konventionella oljeproducenter så sent som 2014 verkade ha nått sin högsta produktionsnivå och nu minskar. Detta ska ersättas av okonventionell, dyrare och mer energikrävande produktion.   

Var oljepriset kommer ligga om 2-3 år är svårt att säga men det skulle vara mycket förvånade om det låg under 70-80 dollar per fat.      

Deflationsspöket måste hejdas till varje pris
Japan fortsätter att kämpa mot deflationsspöket och som bloggrannen Flute nyligen uppmärksammade har landets centralbank nu börjat köpa företagsobligationer till negativ ränta, -0,03 procent och ansluter därför till den fina klubben där ECB, Sverige, Danmark och Schweiz redan ingår.    

När USA:s centralbank nyligen prövade att "hör och häpna" höja styrräntan från 0.25 till 0,5 procent något som skrämt slag på många analytiker bör snarast se som ett sätt för FED att känna av hur illa läget är och inte en signal om en återgång till det normalläge som rådde innan finanskrisen bröt ut 2007/2008. Att döma av marknadens reaktioner på räntehöjningen får vi se om FED vågar fortsätta att höja under året.  

Det kontantlösa samhället här inom 10 år?
Bankernas digitala omställningsplaner fortsätter i rasande takt. Fokus tycks ligga på att avskaffa kontanter i samhället för att på så sätt kunna effektivisera sin verksamhet och för att öka sina vinster
.
Röksignalerna från bankchefer vid Världsekonomiskt forum i Davos signalerar nu att det kontantlösa samhället redan kan vara verklighet inom 10 år.  

Detta är en utveckling som stöds av de flesta länders regeringar och centralbanker eftersom det samtidigt leder till ökad kontroll över konsumtionen, särskilt vilka som konsumerar vad. Kampen mot terrorismen, illegal verksamhet och minskad fysisk rånrisk kommer anges som legitima skäl för detta.

Oavsett hur man ser på detta leder det till en ökad centralisering och sårbarhet vid finansiella och ekonomiska kriser på global och nationell nivå. Staten får naturligtvis även helt kontroll över både hushållens och företagens tillgångar. Kopplas detta till bankernas rätt att göra så kallad bail in och konfiskera människors pensioner och pengar, vilket G20 drev igenom inom EU 2015 är det upplagt för ett prekärt läge (läs mer om detta via bloggrannen Cornucopia?).    

Det räcker dessutom att strömmen går så kan ingen handel med denna elektroniska valuta längre ske...Är det någon som tror på färre ekonomiska kriser framöver och att dessa åtgärder gör saker stabilare?   

Komplementära valutor och tillgångar som faktiskt kan användas för handel eller kan ätas... lär bli av stort värde i framtiden.

Valutakriget mellan BRICS-länderna, USA/IMF, Japan och EU/ECB fortsätter.  

Som vi skrivit om mycket tidigare råder det även ett globalt valutakrig där framförallt Kina sökt alternativ till Världsbanken och den amerikanska dollarn som världens reservvaluta. BRICS-länderna, dvs Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika skapade redan 2014 en alternativ världsbank som bara månader efter följdes upp av att Kina startade den asiatiska utvecklingsbanken Asia Inftastructure Investment Bank (AIIB)

Vi avslutar med en video om Kinas effekter på världsekonomin:

Förarlösa system för masskommunikationer

Under Podcar City 9 konferensen i Silicon Valley i början av november presenterades många förslag av hur Podcars/Personal Rapid Transit (även kallat spårtaxi i Sverige), kan minska trycket på kollektivtrafiken och minska behovet av bilar på vägarna.

Temat för ett av dessa seminarier var "förarlösa fordon".

Nedan kan ni se två av dessa presentationer. Johan var nämligen på plats i Kalifornien under samtliga av konferensens tre dagar och filmade nästan alla presentationer samt gjorde ett antal intervjuer med bland andra två av huvudpersonerna bakom Podcar City -konferenserna: Ron Swenson och
Christer Lindström.

Hittills har vi nu laddat upp 25 presentationer och intervjuer från Podcar City konferensen på vår youtube-kanal och skrivit ett antal inlägg om dessa. Under Johans resa i konferensen fick han även syn på en av Googles självkörande som ni kunde se på bild i tidigare inlägg.

I första presentationen nedan talar Alain Kornhauser, professor Operations Research och Financial Engineering vid Princeton University. Alain är även bland annat ordförande för PAVE, Princeton Autonomous Vehicle Engineering och har lång erfarenhet av Podcars och autonoma transporter.

Alain lyfter inte bara Podcars många fördelar jämfört med konventionella masskommunikationer utan talar även om hur förarlösa bilar och Podcars tillsammans kan bli centrala i ett hållbart transportnät för städer och mindre samhällen. Alain är väldigt frispråkig och inte vad man förväntar sig från en  professor. Det är lätt att få intrycket av en person med mycket energi, stort intellekt och vilja att skapa konkret förändring. 

I andra presentationen nedan talar Peter Muller, PRT Consulting som vi skrivit om tidigare.  

För mer om Podcars/PRT-system, se något av tidigare inlägg och besök gärna Podcarcitys site eller läs mer på svenska Nätverket Kompass. 

Fredagsmys: Ehang 184 -drönare för persontrafik?

Ett kinesiskt företag visade nyligen upp en quadrokopter-drönare avsedd för persontrafik. Ehang 184 som farkosten heter är tänkt att ta en passagerare var helst den vill åka (åtminstone i 23 minuter innan den måste laddas) -endast genom en knapptryckning på en touchscreen. Ehang har totalt 8 propellrar, två fördelade på vardera fyra armar.

Tillverkaren kommer först börja testflyga Ehang 184 i Kina men hoppas få tillstånd att flyga den kommersiellt i USA och kommer därför söka tillstånd hos den amerikanska flygsäkerhetsmyndigheten FAA.

Det hela väcker väldigt många frågor när det gäller tex säkerheten i luftrummet och för passageraren, prislapp (de första kommer kosta mellan 2-300.000 dollar) men tills vi vet mer får avvakta med en vidare analys.

För er som missat våra tidigare inlägg om drönare och Artificiell Intelligens rekommenderas att läsa några av nedanstående perspektiv:

Drönare/Automatisering

• Personlig integritet och frihet VS hemleverans med drönare?

• Privat drönare "avslöjar" Apples nya supercampus

• Teslas nya autopilot och vad den kan innebära för bilindustrins framtid

Artificiell Intelligens

• Öppet brev om hotet med användning av AI inom vapentillverkning

• Artificiell Intelligens: En kapplöpning mot tiden eller om den mest säljande produkten

• Självtänkande Drönarrobotar här, Artificiell Intelligens runt knuten

Trevlig fredag!

Japan och Vietnam flyttar fram sina flygande schackpjäser i Sydkinesiska havet

Sydkinesiska havet är ett getingbo som bara blir större och risken för en allvarlig konflikt i takt med att fler och fler är inne och petar och rör om, växer för varje dag.  

I början av september i fjol, rapporterade vi om hur Kina är full igång att färdigställa Fiery Cross, en konstgjord flyg- och flottbas i Sydkinesiska havet. Ön bevakas av ett antal kinesiska fartyg ur landets snabbt växande flotta och det råder en till synes febril aktivitet på ön. På satellitbilderna kan man se många fartyg som muddrar sand, barack- och lagerliknande byggnader under uppbyggnad mm. Det hela kan följas live via google maps här. 

Det har varit många vevor fram och tillbaka i det Sydkinesiska havet de senaste åren. Knappt har året börjat innan nya schackpjäser flyttats fram. Denna gång är det Japan som flyttat fram en av sina pjäser. Landet tänker nämligen börja mellanlanda sina två spaningsplan av typen P-3C Orion i Vietnam, Malaysia och på Filipinerna inom närmast möjliga flygradie från de omtvistade Paracelöarna och Spratlyöarna i Sydkinesiska havet.

Detta skriver den amerikanska tankesmedjan Stratfor om i en läsvärd artikel i Financial Sense.

Den första mellanlandningen och tankning kommer ske i februari i vietnamesiska Cam Ranh bukten, med direkt inlopp till Sydkinesiska havet.

Lockheed Martin P-3C av samma typ som de japanska spaningplanen

Bildkälla, wikipedia commons, av Stahlkoche. Detta plan tillhörande tyska marinen.

Kinas ökade ekonomiska, politiska och militära inflytande i Sydostasien oroar inte bara Japan, Vietnam, Malaysia och Filippinerna utan kanske mest USA som nu flyttar sitt militära fokus till just denna region. Samtidigt dras USA med kraftiga nedskärningar inom flottan vilket gör att samarbete med allierade blir allt viktigare för att spara resurser.

Det maktvakuum som skapats i Sydostasien har Kina tagit till vara genom att bland annat smyga fram en oljerigg utanför Vietnam och skapa en dominans på havet med en modernare och omfattande flotta som bara USA kan matcha (Ryssland har ju Kina ett gasavtal med...).

Vietnam har svarat med ett utökat militärt samarbete med Japan och USA och planerar nu att sätta in egna spaningsplan Sydkinesiska havet. Landet har nyligen testflugit ett drönarplan med 22 meters vingspann som kan bära 1,35 ton i utrustning och flyga non-stop i 35 timmar. Enligt UPI som skrev om detta igår, ska planen utrustas med radar- och kamerautrustning.  

Vietnam köpte 2009 sex ubåtar av Kilo-klass av Ryssland varav fyra är levererade och sannolikt redan används i Sydkinesiska havet.

Det är intressant att världens näst största kustbevakningsfartyg är japanskt men ser ut som ett krigsfartyg och nu överträffats av ett helt nytt kinesiskt fartyg... kustbevakningsfartyget 3901

PLH31, Japans största och världens näst största kustbevakningsfartyg

Bildkälla: wikipedia commons, av Hunini. 

Kinas fortsatta väg mot supermaktpositionen fortsätter allt medan Japans ekonomi får det allt svårare med en åldrande befolkning och ett extremt importberoende av olja och gas. Detta särskilt sedan Fukushima-katastrofen bröt ut 2011 vilket resulterat i en nedstängning av totalt 49 av landets 50 kärnkraftsreaktorer. 

Kina planerar för att bygga en Blue water navy, dvs en flotta som kan operera långt utanför dess gränser och försvara landets intressen. Med tanke på Kinas resursberoende från tex Afrika är detta helt naturligt. Det blir allt mer uppenbart att ska man förstå vad som händer i världen och vad vi har att vänta i framtiden, är det bra att ta på sig energiglasögonen.